måndag 8 oktober 2012

Den nya distansen

En märklig sak som både Johanna och jag reflekterat över på sistone är den här: Vi har tydligen enklare att se på texten vi skriver med någorlunda distans när vi skriver den ihop med någon annan, än när vi skriver den själva. Vet inte varför? För jag menar inte bara att jag har förmåga att läsa Johannas kapitel med "objektiva" ögon, utan att jag har lättare för att läsa mina egna med de där ögonen också.

Plötsligt läser jag ett manus jag är mitt uppe i att skriva och tycker mig se saker och ting... jamen, nästan nyktert? Här måste det här strykas. Här måste det här in. Det här var roligt! Nu överanvänder vi det här uttrycket, nu måste tempot upp, här får vi inte ändra något alls, här fattar man inte övergången, etc, etc, etc. 

Sån distans till texten har jag aldrig haft mitt uppe i en skrivprocess innan. Den har möjligen kommit i slutet av redigeringsfasen, eller ännu hellre: långt efter boken har tryckts.

Men, SÅ HIMLA VÄLKOMMEN, är den här skillnaden!

Underlättar ju skrivandet med cirka 500%.

Nu har vi skrivit och redigerat de första nästan 150 sidorna av manuset. Just nu: Sjukt spännande i boken! Fast jag själv har varit med och bestämt hur det ska sluta är jag helt otålig på att vi ska skriva klart så jag får veta hur det går. Det är en mycket trevlig känsla.

/Lisa