tag:blogger.com,1999:blog-3989066595201586461.post9128882656505777535..comments2014-04-27T18:53:52.576+02:00Comments on Vi måste sluta ses på det här sättet: The setting Lisa Bjärbo/Johanna Lindbäckhttp://www.blogger.com/profile/06819673547884811094noreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-3989066595201586461.post-5272668605150494982012-12-27T23:45:30.710+01:002012-12-27T23:45:30.710+01:00Oj, här hakar jag genast på och står upp för de fi...Oj, här hakar jag genast på och står upp för de fiktiva miljöerna! Jag hittar nämligen på miljöer för att:<br>a/ Det är enklare (man slipper tänka på hur lång tid det tar att ta sig mellan olika platser, om det verkligen är ettans buss man tar och om den verkligen går så sent på kvällen, om det verkligen är kvällssol i den parken, om stolarna på det caféet verkligen är gröna etc, etc, etc) <br>b/ det är roligare eftersom man kan sno de bästa bitarna från en massa ställen och röra ihop dem till den perfekta miljön. (I min debutbok har jag placerat hissen som ligger min farfars hus i mina svärföräldrars portuppgång till exempel.)<br>c/ de går att skruva till miljön på ett sätt som är svårt att göra om man använder sig av existerande miljöer (av begränsat värde om man skriver väldigt vardagsrealistiskt, men om man inte gör det kan man tex uppfinna ett kråkslott eller en sjavig husvagnscamping lite när man behöver dem)<br><br>Jag är nog också lite miljöfixerad. Jag tycker att miljön är otroligt viktig när jag läser själv. Fast för min del får miljöerna gärna vara på låtsas. Bara de KÄNNS verkliga. Som Torgny Lindgrens Västerbotten, till exempel. Det finns nog inte (längre?) men det spelar liksom ingen roll. <br>Janina Kastevikhttp://www.blogger.com/profile/07969049138009950753noreply@blogger.com