7 saker som har varit kul med att skriva Hanna och Jens

1) Våra planeringsdagar
Vi har haft såna där vi har dragit upp 6 kapitel åt gången (3 var) och det är på dessa dagar vi bollat allt om karaktärerna och vad och hur som ska hända för dem. Det har varit nördigt och skitkul!! Man pratar ju jättemycket om sånt som inte kommer med i boken också, typ vad Jens har för klädstil eller vad han ska börja plugga på universitetet.
(Från början hade vi ju planeringsdag om hela boken i stort för att klura ut storyn.)

2) Att få respons hela tiden
Efter planeringsdagarna har vi gått hem och skrivit våra kapitel och mejlat dem till varandra, och då har den andra läst och tyckt till direk. Lyxigt! Annars får man ju vänta tills hela boken är färdig innan man får någon detaljerad respons från förlaget. Det tar flera måååånader.
Jag har vant mig vid det här så mycket nu att det känns som att Lisa måste läsa allt nytt jag skriver och ge respons (som hon hittills gjort ocksåpå ett föredömligt sätt).

3) Ha ångest tillsammans inför boksläppet.

4) Läsa reccar och tolka dem ihop efter boksläppet.

5) Prata om Rut.

6) Att vi båda har gått runt på stan och kollat in Jens-liknande personer sen vi efterlyste såna inför fotograferingen
Jag tror jag har slutat spana nu, men jag kollade länge efter vi var färdiga med omslaget.

7) Att ha release-fest!
DET VAR JU SKITKUL!!!

8) Och jag tror det blir skitkul på bokmässan också! Ses vi där?

/ Johanna

"Rut och hojen"

Okej, nu är Rut outad här på tjuvläsningen, Jens lilla unge som är 2.5 år. Jag och Lisa ÄLSKAR Rut. Av den anledningen, och för att de som hittills läst boken och hört av sig också verkar älska Rutan Tutan, så kom jag på en möjlig uppföljare igår. Det är en bilderboksserie om bara Rut. Hon förtjänar en huvudroll! Jag vill skriva "Rut och hojen". Lisa vill skriva "Rut får psykbryt på Ica". Man kan också tänka sig "Rut leker med djuren" och "Ruts pappa är dum".
Vi får se?

Och nu är det inte så länge kvar till den 16:e när det är OFFICIELLT SLÄPP!! Och det är inte alls länge till den 12:e sept och då går den fina dealen ut med Bokus. Köp "Vi måste sluta ses på det här sättet" där och ange koden "slutases" när du kommer till kassan. Du får 20 kr rabatt. Skynda fynda!

/ Johanna

Berätta om kassakillarna på Ica?

Jo, så här är det med kassakillarna. Jens är ju 24 år. Kille. Varenda gång jag skriver om en karaktär blir jag oerhört intresserad av andra likadana av samma kön och vill gärna spana och tjuvlyssna på dem. Skriver jag om en 12-årig tjej så blir såna alltid intressanta om jag ser på dem på stan, tunnelbanan, etc. Vad säger de, vad har de på sig, hur låter de, hur beter de sig? Samlar på mig alla detaljer jag hittar som en svamp, och sen använder jag det i boken. Den blir bättre av det. Ju mer autentiskt jag har om karaktären desto bättre. I synnerhet deras sätt att prata, för det är otroligt viktigt att få det rätt.

Förra sommaren/hösten när vi kommit igång på allvar med "Vi måste sluta ses...", så råkade det i samma veva börja ett gäng unga killar på mitt Ica. Det var som att de hade ett generationsbyte bland personalen hux flux. Dessa killar verkade vara i precis samma ålder som Jens.
Vad gör man då som författare?
Jo, man går tex och handlar efter middagsrusningen för då kan man söla lite mer utan att väcka irritation och därmed tjuvlyssna extra när kassakillarna pratar sinsemellan. Mycket bra för romanen! Perfekt tajming faktiskt.

Verkar det här knäppt? Äh, det gäller bara att göra det med finess. Tjuvlyssna diskret. Stå inte och stirra på folk, men ha stora öron. Det är verkligen guld värt att få in rätt stil och rätt jargong hos sina påhittade personer och eftersom jag själv varken är 24-årig kille eller 12-årig tjej får jag ta till lite hjälp.
Det här är en rekommendation till alla som skriver. Stalka er karaktär, men gör det diskret. Ni kommer att få rena guldkorn, jag lovar.

/ Johanna 

Man måste sikta högt

Jag är ett stort fan av att bli så imponerad av andra skitbra böcker att jag blir BÅDE avundsjuk och sporrat inspirerad, så igår när jag läste John Greens "The fault in our stars" för cirka 3:e gången messade jag Lisa.

"Sen ska vi snärta till Hanna och Jens i mer Augustus Waters-style! Kommer bli skitbra!" 

Och hon svarade såklart:

"Ja-a! Det ska vi. Och ja-a! Det kommer det." 

Nu har vi ett mål.

Och har ni inte läst John Greens bok så har ni också ett mål. Den har precis kommit på svenska och heter då "Förr eller senare exploderar jag". Jag gillar varken den titeln eller den svenska framsidan, men strunt i det. Läs boken.

/ Johanna 

Igång på allvar

Ni skulle sett Johannas min idag när vi satt och planerade nya kapitel och jag kläckte ur mig att "Nu! Nu känns det som om vi verkligen kommit igång med den här boken."

Nu?!? sa inte Johanna då, men hon tänkte det. 238 sidor in i manuset, och mer än ett år efter vi började skriva?!? Hur trögstartad är du?!?

Men alltså, jag menade inte så. Inte riktigt så i alla fall. Jag menade mer: Nu flyter det på ännu lättare än innan. Nu har vi lärt känna Jens och Hanna som vi skriver om, och behöver inte uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska säga eller göra något, nu vet vi ju hur de är, hur de pratar, hur de beter sig. Och det märks inte bara när vi skriver, det märks när vi pratar med varann också. Som om Hanna och Jens vore våra verkliga kompisar, som bara just nu råkar befinna sig någon annanstans än vid vårt fikabord. "Hanna hade verkligen en tuff dag igår. Stackarn." Eller som att de var våra egna barn, typ. "Men å, säg inte så om Jens! Han skulle aldrig..."

Det är roligt. Och jag har redan börjat få separationsångest. Kommer sakna att få hänga med dessa två personer sen när boken är färdig.

/Lisa