Berätta om kassakillarna på Ica?

Jo, så här är det med kassakillarna. Jens är ju 24 år. Kille. Varenda gång jag skriver om en karaktär blir jag oerhört intresserad av andra likadana av samma kön och vill gärna spana och tjuvlyssna på dem. Skriver jag om en 12-årig tjej så blir såna alltid intressanta om jag ser på dem på stan, tunnelbanan, etc. Vad säger de, vad har de på sig, hur låter de, hur beter de sig? Samlar på mig alla detaljer jag hittar som en svamp, och sen använder jag det i boken. Den blir bättre av det. Ju mer autentiskt jag har om karaktären desto bättre. I synnerhet deras sätt att prata, för det är otroligt viktigt att få det rätt.

Förra sommaren/hösten när vi kommit igång på allvar med "Vi måste sluta ses...", så råkade det i samma veva börja ett gäng unga killar på mitt Ica. Det var som att de hade ett generationsbyte bland personalen hux flux. Dessa killar verkade vara i precis samma ålder som Jens.
Vad gör man då som författare?
Jo, man går tex och handlar efter middagsrusningen för då kan man söla lite mer utan att väcka irritation och därmed tjuvlyssna extra när kassakillarna pratar sinsemellan. Mycket bra för romanen! Perfekt tajming faktiskt.

Verkar det här knäppt? Äh, det gäller bara att göra det med finess. Tjuvlyssna diskret. Stå inte och stirra på folk, men ha stora öron. Det är verkligen guld värt att få in rätt stil och rätt jargong hos sina påhittade personer och eftersom jag själv varken är 24-årig kille eller 12-årig tjej får jag ta till lite hjälp.
Det här är en rekommendation till alla som skriver. Stalka er karaktär, men gör det diskret. Ni kommer att få rena guldkorn, jag lovar.

/ Johanna 

Slutkorret

Jag vet inte HUR många gånger jag har läst den här boken, men alldeles nyss blev det nog sista gången på flera veckor. Ada mejlade oss slutkorret. Alltså sista sista SISTA versionen som ska skickas till tryck på tisdag.
I måndags gick vi igenom allt tillsammans, och sen har vi hörts via mejl om uppskattningsvis 150 ärenden av arten "vi stryker "om" i den här meningen", eller "ska vi säga ngt om syrran", eller "ska det vara kursiv här?". Stort och smått att okeja. Mejlrekord på en vecka tror jag. Och nu är det klart. Det var en enda fråga kvar att svara på som rörde sista kapitlet. Mitt svar på den blev "OK".

Jag scrollade igenom allting baklänges sen för omväxlings skull (eftersom jag börjat läsa det där sista kapitlet), och gladdes åt att jag fortfarande tycker vissa grejer är skitroliga - fortfarande pga de många många genomläsningarna - men orkade inte petläsa. Se inte det som en kritik av hur bra / dålig den är, utan ta det bara som en helt naturlig reaktion när man har jobbat med något i ett par år och läst och läst och läst. För hur många böcker läser man annars om FYRTIO gånger? Exakt. Jag kan själv bara komma på 7 andra jag gjort det med.

Iallafall, hoppas nu att nästa gång jag läser "Vi måste sluta ses på det här sättet" så är det som en riktig bok, inbunden och snygg. Även om jag är superless på den för tillfället så längtar jag som en galning efter just det ögonblicket. Och sen... så himla spänd på vad den får för mottagande! Och vad den kommer att hitta för läsare! Och om de kommer att gilla Hanna och Jens!! Det blir skitspännande, allting!

Tryck! Tryck!

/ Johanna

Att försöka skriva lite mer sex på lunchen

Har kommit in i en stillsam semesterlunk där det tar en vecka att fixa sånt man annars river av på två dagar... Men idag lyckades jag skapa en lite mer normalstressad dag helt plötsligt med inbokad fm och em, och däremellan på lunchen manusredigering. Det närmar sig slutet för "Vi måste sluta ses..." och nu gör vi de sista sista tilläggen innan manuset sätts (så att det ser ut som riktiga boksidor). 

Jag gör mina ändringar precis just nu och sitter på en ganska fullsatt och stimmig lunchrestaurang inne i stan. Har vanligtvis inga problem att skriva med en massa folk omkring mig, men det här att lägga till några rader sex i ett kapitel? Nja, det gick inte. Inte för att jag är generad att någon ska råka se det, utan bara för att det inte är samma som att göra de andra rättningarna med fix av meningar eller ett par ord här och där. Då går det att flyta igenom texten rätt scrolligt och läsa lite av det som står runt ändringen så det blir rätt. Men sextillägg? Nej, jag kunde tydligen inte skriva det i ett halvstressat läge mellan varmrätten och kaffet. 

Dagens insikt denna tisdag. 

/ Johanna 

Vi redigerar för fulla muggar

Just nu håller vi på att beta oss igenom sida för sida av manuset med Adas redigeringar. Hon har skrivit kommentarer / ändringsförslag / frågor om saker hon inte fattar i word-dokumentet, och sen mejlar hon sjok på 40-50 sidor åt gången till mig och Lisa.

Våran rutin då är att Lisa kör först och fixar till sina kapitel efter kommentarerna. Sparar ner ny version, skickar till mig.

Jag brukar få den fram emot lunch eller under eftermiddagen, oftast. Och då är jag oftast lite trött eller inne i något annat jag håller på med, så ärligt talat brukar jag tänka "men ååh, kommer det här nu, jobbigt...". Alltså det är inget emot texten, utan bara normal sinnesstämning för mig på eftermiddagen. Min bästa och mest koncentrerade skrivtid är morgon till lunch. Av den anledningen sätter jag sällan igång direkt jag får manuset av Lisa utan väntar till dagen efter. Stiger upp tidigt - vi snackar kring 6 eller 6.30 för sån är jag, godmorgon godmorgon! - och bara river av det. Hittills har det inte tagit längre än ett par timmar för det handlar inte om att skriva till nya kapitel utan mer om att fixa i de redan befintliga. Mejlar tillbaka till Ada och Lisa. Väntar på nytt sjok. Repeterar hela proceduren om och om igen.
Nu har vi nått sidan 180 ungefär. Drygt 100 kvar.

/ Johanna 

Okej, vi andas ut

Efter epilogen var klar skickade vi in manuset till Ada, vår förläggare. Hon har redan läst de första 120 sidorna eller vad det nu låg på när vi fick kontrakt, men det har ju kommit till mycket sen. Omskrivet och nyskrivet. Och yes, vi var nervösa när vi skickade in. Man är ALLTID det. Tänk om hon skulle tycka att andra halvan - den hon inte läst ett ord av förut - var helt värdelös och inte alls matchade standarden på den första. Herregud så jobbigt det skulle bli då. Vilket mastodontarbete. Jag såg hela sommaren bara försvinna i omskrivningar och ångest och tidsbrist.

Men. Idag kom ett första sms med respons. Hon gillade det jättemycket.
Jättemycket!!
Sån enorm lättnad!

Nu ska det ju komma väldigt mycket mer respons än ett sms, men det var ändå så himla himla skönt att få det där första lilla. Jag har andats ut och känt mig glad hela eftermiddagen!

Inte för att boken därmed är perfekt och inte behöver ändringar, det behöver alla böcker, men bara att det inte kom ett sånt här sms "hörni, vi måste boka in hela dagen för vårt manusmöte. Vi har massor att prata om....".
Det hade varit lite jobbigt. "Lite."

/ Johanna

Iiih, epilogen!

Snubblar över tangenterna för har just skrivit epilogen! OH MY LORD. Nu är första versionen klar! Sån himla lättnad!
Nu ska det bli en SKITBRA BOK av det här!

/ Johanna 

Fäääääärdig!

Gissa vem som just skickade sitt ALLRA SISTA KAPITEL i detta manus till sin medförfattare, då? Gissa det, gissa det, GISSA DET?!?

Svar: JAG!!!

(Ja, det var skissartat, och ja, jag kommer vilja skriva om det imorgon, men tyst nu.)

JAG ÄR KLAR!

Nu ska jag ev dricka skumpa med mig själv.

/ Lisa

The end, nästan, på väg iallafall

Idag ska vi planera slutet på boken. 

IDAG SKA VI PLANERA SLUTET PÅ BOKEN! 

Var tvungen att skriva det två gånger för att det är så ... otroligt? Japp! TJOHO! 

Ska nu bara skriva sista snutten på mitt sista kapitel inför den här vändan så det är fixat innan vårt planeringsmöte. 

/ Johanna 

Slutet i sikte

Idag har vi träffats och planerat nya kapitel, jag och Johanna. Vårt näst sista sånt möte. HÖRDE NI?!? Vi är snart klara! (Med första utkastet, då. Naturligtvis.) Så himla underlig känsla ändå.

"Jag blir lika förvånad varje gång jag skriver en bok", sa Johanna. "Varje gång tänker jag att jag aaaaldrig kommer att få ihop det. Och sedan, helt plötsligt, så bara: Men!?! Nu är jag ju nästan klar!?! Jag ser slutet!"

Rätt konstigt egentligen. Vi har ju vetat hur själva historien ska sluta i en evighet. Ändå känner jag också precis som Johanna när jag inser att vi faktiskt snart är där - helt överrumplad. Det gick! Vem kunde ana?

Jag känner mig 1. Nöjd och 2. Redan vemodig över detta. Okej att vi har hundra år av omskrivningar och redigeringar och sånt kvar sen (utöver slutet då, som alltså inte finns ännu, även om jag verkligen tar ut segern i förskott, som ni ser). Men sen, då? Är det slut sen? SKA JAG BEHÖVA KLARA MIG SJÄLV?!?

Verkar tråkigt.

/Lisa

Imorgon? Luuugnt!

Mejlade nyss ett nytt kapitel till Lisa. Jag ligger ett efter så jag väntade att det skulle tjonga in nytt från henne inom 5 min som det brukar. (Sjukt irriterande är det ju.)

Jag gick och tog en kopp te. Kollade twitter. Bla bla. 10 min gick. Inget hände. Mejlade henne "Hallå?! Vad gör du?? När kommer det?".
Hon: "Förhoppningsvis imorgon."

Gud. Så. Skönt.
Jag är Dagens Författare.

Tar en påtår på det.

/ Johanna 

Man måste sikta högt

Jag är ett stort fan av att bli så imponerad av andra skitbra böcker att jag blir BÅDE avundsjuk och sporrat inspirerad, så igår när jag läste John Greens "The fault in our stars" för cirka 3:e gången messade jag Lisa.

"Sen ska vi snärta till Hanna och Jens i mer Augustus Waters-style! Kommer bli skitbra!" 

Och hon svarade såklart:

"Ja-a! Det ska vi. Och ja-a! Det kommer det." 

Nu har vi ett mål.

Och har ni inte läst John Greens bok så har ni också ett mål. Den har precis kommit på svenska och heter då "Förr eller senare exploderar jag". Jag gillar varken den titeln eller den svenska framsidan, men strunt i det. Läs boken.

/ Johanna 

Denna våran tegelsten i vardande

Just nu:

31 kapitel.
231 sidor.
59 693 ord.
326 690 tecken inkl mellanslag.

Och inte är vi framme i upplösningen.

/ Johanna 

Om det här med sexscener

Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår 13.17:

Jag: "Här kommer ett nytt kapitel. Men jag vet inte - ska det vara mer sex, eller? Jag kanske fegar? Om du säger "mer" så skriver jag mer."

Johanna: "Mer, please!"


Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår klockan 16.12:

Jag: "Så - här kommer mer! Nu pallar jag inte mer hotness idag. Är helt slut."

Johanna: "Ännu mer, please! Nä, skämtar bara. Nu är hotnessen på en bra nivå."

Det är extra svårt det här, att skriva hångelscener/sexscener. Det tycker jag verkligen. Det är så lätt, så lätt att det blir dåligt/pinsamt/porrklyschigt/fel. Känns som att det räcker med ett dåligt ordval för att man ska halka direkt ner i träsket av dåliga sexskildringar i böcker (det finns ju så många!). Och där vill man ju helst undvika att hamna. Det är ju synd om läsaren måste ta sig igenom passagen med en skämskudde framför ögonen, menar jag. Och jag vet ju själv hur känslig jag är som läsare. En av tio sexskildringar kanske passerar mitt kritiska öga som okej. Resten - pinsamma, fel, jobbiga att läsa.

Och samtidigt... är det inte lite tråkigt och fegt att alltid ta den säkra vägen och klippa scenen vid sovrumströskeln och låta resten vara underförstått? Jo-oo! Det tycker jag faktiskt.

Önskar att det fanns ett facit på hur man gjorde. En sexskildringsmanual. "Studier visar att de här orden är okej. Men dessa bör du undvika."

För min del handlar det mycket om att stålsätta mig. Ta ett djupt andetag och ge mig in i det, väga varje ord på åtta hundra extra guldvågar och försöka och försöka och försöka tills det känns som om jag hittat rätt nivå.

Inte för fegt. Men inte för mycket.

Skitsvårt.

/Lisa

Förresten, en annan typ av eufori

Nämligen över det här med skrivbeting som vi kör med nu. Och framförallt att bli klar med dem. Wow!

Så här funkar arbetet: vi ses och detaljplanerar cirka 6 kapitel åt gången. 3 stycken / karaktär. Sen går man hem och skriver dessa. Mejlar över allt eftersom. Ses igen när alla 6 är skrivna.

För det första är det annorlunda för oss båda att ha så tydlig planering av vad som ska hända i varje kapitel. Vi brukar givetvis ha en övergripande plan när vi skriver själva, men den har aldrig varit så här uppstyrd eller i kapitelnivå. Den brukar vara flummigare...
Jag har verkligen fastnat för vårt nya sätt. Det är många som frågar om det inte är tråkigt och blir för kontrollerat att veta precis vad som ska hända, kreativiteten då?, men den finns ju i planeringsfasen. Vi bollar och hittar på och stryker och justerar. Efter det är det så himla skönt att sätta sig och "bara" ta sig från punkt A till B.

För det andra känns allt så greppbart. Det är mycket enklare att skriva ett kapitel, eller tre kapitel, än det är att skriva en hel bok. En sån är ju på riktigt skitjobbig. Och den är på kanske 200 sidor eller ännu mer. Guuud sååå låååångt. Jag som bara är på sidan 35 nu. Hur ska jag palla? Det här går aldrig. Den typen av tankar är oundvikliga. Men tre kapitel? Äh, det fixar jag. Det är ju inte SÅ långt.

För det tredje, alla dessa små stationer av att känna att man blir KLAR med något på vägen fram till sista sidan. Det är så skönt! Jag har aldrig tidigare "firat" småstoppen utan alltid bara matat på fram till slutet. Why? För det här är faktiskt en smart grej. Ni vet, som man alltid förespråkar i alla sammanhang - sätt upp små mål på vägen till det stora. Det är ju bara skitdumt att jag inte har gjort det förut! Jag har börjat på sidan 1 och då har mitt mål hela tiden varit att komma fram till sista sidan. Typ 10 månader senare. Ganska lång tid, ja. Ganska lätt att krokna, ja.
Idag blev jag färdig med jullovets skrivbeting. Även om jag givetvis vet att det är en massa kapitel kvar att skriva och att jag kommer att vilja skriva om de här redan imorgon, så känns det ändå så tillfredsställande. Nu kan jag bocka av detta. Easy peasy! Nu går vi vidare! Hej och hå! Japp, sann entusiasm.

Mina tips alltså: planera boken i kortare skrivbeting. Några kapitel i stöten. Fira när de här betingen är färdiga.
(Med fira menar jag inte nödvändigtvis att gå ut och dricka massa drinkar, men att tillåta sig att känna sig nöjd. Ta en paus en kväll eller en dag eller så. Samla kraft inför nästa sjok.)

/ Johanna

Hej från Snart kanske euforisk

Jag kan tyvärr inte skryta med samma fantastiska flyt som Lisa hade, men jag behövde inte heller kämpa mig igenom världens största o-flyt och tröghet i mitt senaste kapitel. Det var liksom mittemellan i fråga om ansträngning, och det är ju ändå bra.

Tror dessutom att det här kapitlet kommer att bli mycket bättre när jag får läsa det som Lisa håller på att skriva nu och som ligger precis före mitt i ordning. Är helt övertygad att jag kommer att kunna plocka upp småsaker från det och strössla in i mitt. Det är verkligen en rolig sak med att skriva tillsammans - att få inspirationsskjutsar av varandras texter och plocka upp och bygga vidare.

/ Johanna 

Med vänlig hälsning Euforisk

Alltså, så KUL som jag har haft med det här manuset idag? Tror nästan aldrig det har hänt mig när jag skrivit bok innan. Och definitivt inte i mitten av en bok, den svåra, förhatliga mitten, där glädjen över att precis ha börjat på ett nytt projekt för länge sedan har gått över och allt har blivit... jamen, segare, svårare.

Mitten tycker jag är det allra svåraste i en bok.

Vanligtvis.

Men idag?

Alltså, jag är helt euforisk. SÅ HIMLA ROLIGT! SÅ HIMLA LÄTT! Det kanske är den långa julledigheten från datorn, att jag liksom längtat till kontoret för att få skriva eller nåt, för det här är inte normalt, jag tycker aldrig så här. Jag börjar ju spotta och fräsa så fort en författare nämner något om "flow" eller så, för jag blir så himla provocerad (läs: avundsjuk)?

Eller så är det boken. Eller skrivsättet.

För är det inte lite, lite roligare att skriva den här boken än alla andra man har skrivit, så säg?

JOHANNA, visst, visst?

/Lisa

Liten tuva...

eller "en mening stjälper ofta stort lass".

När jag är ute i skolor får jag jämt den här frågan: vad gör du om du kör fast?
Svaret är att det inte handlar om OM utan NÄR för jag kör ju fast på regelbunden basis. Ibland dagligen, mer eller mindre.
I korthet beror det på 3 olika saker:
1) Jag har en dålig dag. Som när man tränar, ibland är man bara tung och seg utan "logisk" anledning.
2) Jag är ofokuserad. Bristande disciplin gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten. Jag duttar och kollar internet var 15:e minut. Gud, så jobbigt det är, och att det är så svårt att komma ur den loopen trots självinsikten.
3) Det har blivit fel i texten. Jag har trillat ur planeringen. Saker som inte alls borde hända har börjat hända.

Lösningen på problem 1 och 2 är att antingen ge upp eller försöka skärpa sig. Lösningen på 3:an är att gå tillbaka i texten och läsa för då upptäcker man var fallet kommer. Var skiter det sig?

Senast 3:an hände var i kapitel 19 i "Inte nu"-boken. Det handlade om en liten mening, och den gjorde att jag satt och suckade i två dagar över kapitel 21 som jag skulle baxa fram till en viss slutpunkt. Det gick tusan inte. Det kändes så fel.
Men det jobbiga är att punkterna 1-3 lätt flyter ihop så först tänkte jag ju bara att jag var okoncentrerad eller ur form, men när jag sovit på saken (mitt universalmedel för skrivarkriser btw, morgonen efter brukar allt ha fallit på plats) fattade jag plötsligt vad som skavde. Den där lilla grejen!

Som tur var så hade jag och Lisa en planerningsdag inbokad precis just då, så jag kunde ta upp meningen i hennes kapitel 19, och hur vi skulle kunna planera om efter den nya händelseutvecklingen där den försvann. Som tur var nr 2, så höll hon med om allt. (Det fina är att vi jämt håller med varandra om allt. Så himla smidigt!) Jag gick hem och skrev om i 19-21, och på tre seunder (läs: fem timmar) så var mitt kap 21 sen färdigt utan mankemang. Flyt!

/ Johanna

Omstart, nystart, någon sorts start

Okej. Förlag är valt, kontrakt är skrivet, publiceringsmånad bestämd, så nu... Dags att börja skriva igen för fulla muggar. Idag var omstarten eller nystarten. Över en och en halv månad sen sist jag jobbade på "Inte nu".
Hur det gick?
Jo, ja. Hyfsat. Hann inte alls så mycket och så långt som jag trott - men när hinner jag någonsin det när jag skriver? Kanske 1 av 25 dagar. Idag var som alla de andra 24 mycket vanligare skrivdagarna alltså. Scenen och kapitlet blev halvfärdigt, men, det är igång. Det är det viktigaste. Det tar alltid tid att kicka igång sig själv när man har haft paus från ett skrivprojekt.

En liten drivkraft att motivera sig - förutom att jag vill bli klar såklart! - är att jag sitter två rum bort från Gilla Böcker på frilanskontoret. Det blir liksom liiite jobbigare att komma undan med slackande när jag träffar Anna och Ada flera dagar i veckan.

En annan drivkraft är att jag och Lisa har bestämt att vi ska åka till Paris någon helg i vår. Vi har inte sagt när, men det blir väl perfekt när första versionen är färdig? Och eftersom jag är så sjukt sugen på att resa bort just nu, så ju förr desto bättre. Jag längtar till Maraiskvarteren. Vill gå på Shakespeare & Co. Vill sitta och dricka ett glas vin på någon uteservering på vänstra stranden. Så nu tusan: skriv!

/ Johanna

Kontraktsskrivning!

Idag var det kul! Kontraktsmöte på Gilla böcker för våran bok. Pappersbok, e-bok, agentavtal (att Gilla får sälja den utomlands), och filmavtal (eller vad det heter). Att de får förhandla om ev filmrättigheter också iaf.

Vi började med att fika.

Ja, det är saffransbröd där också i formen. Bakade av yours truly. Testade nytt recept med mandelmassa emellan och mandel ovanpå. Mycket gott var det.
Här är Ada och Anna på Gilla!
Lisa skötte våra förhandlingar. Jävligt hård var hon! Nej. Det är redan gjort i form av Författarförbundet som har satt upp standardavtal. Det är alltså inte som en löneförhandling på ett jobb när man skriver bokkontrakt. Tack och lov.
Spanar in Gillas klippvägg.
Och sen satte pappersexercisen igång. Nu har vi en plan för när vi ska leverera manus, hur många ex det ska tryckas i, och allt sånt där. Nu återstår "bara" att börja skriva igen. Tjoho!! / Johanna

Gilla böcker ger ut "Inte nu"!

Idag är vi glada, för nu är det klart att vår bok ska ges ut på Gilla böcker när den är färdig!

Den senaste månaden har handlat ganska mycket om beslutsångest för oss. Vi skickade iväg "Inte nu"-manuset (som vi har kommit ungefär halvvägs med) till fyra olika förlag för att se om något av dem var intresserade av att ge ut den. Och faktiskt! Alla fyra förlag hörde av sig snabbt och alla var väldigt intresserade.

Det är ju en väldigt lyxig situation att befinna sig i som författare. Lyxig, men svår. Det var fyra fantastiskt bra förlag att välja mellan, så vi har tänkt och diskuterat och tänkt lite mer. Till slut bestämde vi oss för Gilla böcker eftersom de har en sån tydlig profil på crossover-litteratur, och de har lyckats så bra med att nå ut till läsarna med den. "Inte nu" handlar nämligen om lite äldre karaktärer, och riktar sig därmed till en något äldre publik än vad våra tidigare böcker haft.

Vi tycker det ska bli jätteroligt att börja vårt samarbete med Ada och Anna på Gilla, och vi siktar på att "Inte nu" ska komma ut hösten 2013. Håll tummarna för att allt flyter på! Vi är själva helt kära i Jens och Hanna och vi tror den här boken blir superbra. 

/ Johanna & Lisa