Denna väntan, it's driving me crazy!

VI VILL HA LÄSARREAKTIONER. Skulle kunna vara en alternativ rubrik.
För några veckor sen kom boken från trycket. Igår släpptes trailern. 16 sept är det recensionsdag. Det är SÅ HIMLA LÄNGE DIT. Både Lisa och jag är helt "vad ska folk tycka? Tror du dom gillar den? Men tänk om dom inte gör det?! Nämen, dom måste gilla den!".
Åh åh åh. Den här limbotiden när den finns (har kommit från tryck) men ändå inte finns (inte i affär än) är alltid så himla jobbig. De enda personerna som har läst den är de på förlaget och vi har ju redan pratat om allt med boken tjugofem gånger, man vet precis vad de tycker. Och det räknas inte riktigt heller. Det måste komma respons från VANLIGA människor, såna som läser den för första gången.
Med detta avslöjar jag alltså att jag inte är den sortens författare som undviker att läsa recensioner. Jag är tvärtom-sorten. Lisa med. Vi läser allt.
Och om NI har läst den innan recdag, och känner att ni inte tvunget måste vänta till just den 16 för att meddela oss lite privat vad ni tycker så kan ni väl mejla? mejlaintenu@gmail.com
Sen får ni givetvis gärna blogga och twittra och skriva den 16 sept också, men vi blir inte sura om ni tjuvstartar med ett mejl. För vet ni hur länge vi hållit på med det här verket? Just det, i evigheter, så ursäkta om man blir lite ivrig här på spurtsträckan, va.

Obs, om ni råkar hata den - glöm allt jag just sagt om mejl, etc.

/ Johanna

Dags för första omskrivningen

I onsdags hade vi manusmöte med vår förläggare Ada, och gick igenom övergripande grejer i handlingen i manuset inför en första omskrivning. Alltså inget språkpill ännu, bara ändringar i vad som faktiskt händer i boken. Hur karaktärerna är. Vad de gör. Och sådär.

Så himla roligt!

Att få sitta i flera timmar och nörda ner sig i berättelsen och bara: "Men vad skulle hända om vi ändrade den här lilla yttepyttedetaljen, och lät Hanna göra så här i början istället?" och diskutera saker som: "Hur mogen och genomtänkt ska Jens vara i den här lilla yttepyttesituationen - egentligen?"

Nu skriver vi om, första vändan.

Det blir inga gigantiska ändringar i handlingen, bara små justeringar hit och dit och fram och tillbaka för att hitta rätt. Men "bara små justeringar" innebär ändå en hel del pill. Den där yttepyttedetaljen vi bestämde oss för att ändra i början, till exempel? Den fick konsekvenser i massor av kapitel framåt.

Är inne på kapitel tretton nu, och jobbar fortfarande med efterdyningarna av yttepytteändringen.

Men!

Det känns kul. Det blir bra. Det händer att frågan dyker upp om det inte är skitjobbigt och tråkigt att hålla på att bearbeta sin text så här, men nä. Det här - justeringarna och omskrivningarna och pillet - det är min bästa fas av skrivandet. Mycket lättare och roligare än det där första jobbiga jävla utkastet.

Och också: Så himla tacksamt med ytterligare ett par ögon (Adas i det här fallet) som kan granska berättelsen och tycka till, tänka, föreslå och styra upp. (Och, så klart. Ge oss syltkakor och säga heja!, heja!)

Grupparbete i sin finaste form, verkligen.

/Lisa

Om det här med sexscener

Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår 13.17:

Jag: "Här kommer ett nytt kapitel. Men jag vet inte - ska det vara mer sex, eller? Jag kanske fegar? Om du säger "mer" så skriver jag mer."

Johanna: "Mer, please!"


Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår klockan 16.12:

Jag: "Så - här kommer mer! Nu pallar jag inte mer hotness idag. Är helt slut."

Johanna: "Ännu mer, please! Nä, skämtar bara. Nu är hotnessen på en bra nivå."

Det är extra svårt det här, att skriva hångelscener/sexscener. Det tycker jag verkligen. Det är så lätt, så lätt att det blir dåligt/pinsamt/porrklyschigt/fel. Känns som att det räcker med ett dåligt ordval för att man ska halka direkt ner i träsket av dåliga sexskildringar i böcker (det finns ju så många!). Och där vill man ju helst undvika att hamna. Det är ju synd om läsaren måste ta sig igenom passagen med en skämskudde framför ögonen, menar jag. Och jag vet ju själv hur känslig jag är som läsare. En av tio sexskildringar kanske passerar mitt kritiska öga som okej. Resten - pinsamma, fel, jobbiga att läsa.

Och samtidigt... är det inte lite tråkigt och fegt att alltid ta den säkra vägen och klippa scenen vid sovrumströskeln och låta resten vara underförstått? Jo-oo! Det tycker jag faktiskt.

Önskar att det fanns ett facit på hur man gjorde. En sexskildringsmanual. "Studier visar att de här orden är okej. Men dessa bör du undvika."

För min del handlar det mycket om att stålsätta mig. Ta ett djupt andetag och ge mig in i det, väga varje ord på åtta hundra extra guldvågar och försöka och försöka och försöka tills det känns som om jag hittat rätt nivå.

Inte för fegt. Men inte för mycket.

Skitsvårt.

/Lisa

Så gör Jens

Vi skriver ju varsin karaktär i den här boken, ni vet? Jag skriver tjejens (Hannas) kapitel och Johanna skriver killens (Jens) kapitel. Det betyder att jag är lite extra chef över Hanna, och Johanna är lite extra chef över Jens. Och blir vi osäkra på något karaktärsdrag hos huvudpersonerna när vi skriver så frågar vi chefen. Himla smidigt!

Till exempel hade vi följande mejlväxling i förra veckan, när jag skulle skriva ett kapitel där Hanna och Jens messar med varandra:

Du? Använder Jens smileys när han skriver sms?

Han anv smileys men han är ingen missbrukare. Det är inte smileys på varenda rad.

Exakt vad jag tänkte. Skriver han såna här saker då, om han försöker vara rolig:

*petar dig irriterande många gånger på armen* ???

Joo... men ev är han lite mer kortfattad i just skrift, och mer artikulerad irl. Tror helt enkelt inte han är nån Augustus Waters I SKRIFT om vi säger så. Fast den där grejen är inom gränsen för hans wit in writing.

Okej, bra!

*håller mig på mattan med wit in writing från och med nu*

Men dock! Han ÄR ju kul. Han är inte helt torr och en "okej, bra"-person i sms.

Herregud nej, hur skulle man (okej, Hanna) då kunna bli kär i honom?  

Jag tycker inte vi behöver begränsa oss till "man" som Hanna som ska bli kär i honom. Man = alla. Och för att lyckas med det har man ju en skön humor. Korrekt!

Vi får väl se om det blir några smileys och *grejer inom stjärnor* i den färdiga boken sedan (redaktören har ju ett ord med i spelet också så småningom). Men det är hur som helst 1. Bra och 2. Roligt att man har en karaktärschef att vända sig till när man sitter där och känner sig osäker i skrivandet. Det är ju viktigt att det blir rätt, sånt här. Så att Jens inte beter sig/pratar på ett sätt när jag skriver och på ett helt annat sätt när Johanna skriver, menar jag. De är ju inne och interagerar i varandras kapitel, nämligen, de två huvudpersonerna.

/Lisa

Rapport från en dålig dag

För fem dagar sedan stod jag på vår skrivkurs och sa med min strängaste stämma att "ALLA har dåliga dagar när de skriver. ALLA kör fast ibland. ALLA tänker att det de skriver blir skit, och får impulsen att slänga allt lite då och då. Men GÖR INTE DET! Det är bara en FAS. Okej? Okej."

Himla klokt sagt av mig.

Little did I know, however, att jag själv skulle vara där bara några dagar senare, med fingret hotfullt svävande ovanför deleteknappen. Men det skulle jag så klart.

Nyss mejlade jag Johanna i panik och sa att det var kört. Det blev ingen gemensam bok, tyvärr.

"Varför inte?" frågade sig säkert Johanna då.
"FÖR ATT PRECIS ALLT JAG SKRIVER SUGER", var mitt muntra svar.


(Roligt det här med att skriva bok! Nästan jämt.)

Himla tur för mig då att jag just i den här skrivprocessen har någon att mejla till i panik, som svarar på cirka två minuter. Sluta nu. Ta en promenad. Det är en fas. Allt blir bra.

Kan inte nog poängtera hur mycket jag gillar just den aspekten av att skriva bok ihop.

Det bästa sedan skivat bröd, minst.

/Lisa