7 saker som har varit kul med att skriva Hanna och Jens

1) Våra planeringsdagar
Vi har haft såna där vi har dragit upp 6 kapitel åt gången (3 var) och det är på dessa dagar vi bollat allt om karaktärerna och vad och hur som ska hända för dem. Det har varit nördigt och skitkul!! Man pratar ju jättemycket om sånt som inte kommer med i boken också, typ vad Jens har för klädstil eller vad han ska börja plugga på universitetet.
(Från början hade vi ju planeringsdag om hela boken i stort för att klura ut storyn.)

2) Att få respons hela tiden
Efter planeringsdagarna har vi gått hem och skrivit våra kapitel och mejlat dem till varandra, och då har den andra läst och tyckt till direk. Lyxigt! Annars får man ju vänta tills hela boken är färdig innan man får någon detaljerad respons från förlaget. Det tar flera måååånader.
Jag har vant mig vid det här så mycket nu att det känns som att Lisa måste läsa allt nytt jag skriver och ge respons (som hon hittills gjort ocksåpå ett föredömligt sätt).

3) Ha ångest tillsammans inför boksläppet.

4) Läsa reccar och tolka dem ihop efter boksläppet.

5) Prata om Rut.

6) Att vi båda har gått runt på stan och kollat in Jens-liknande personer sen vi efterlyste såna inför fotograferingen
Jag tror jag har slutat spana nu, men jag kollade länge efter vi var färdiga med omslaget.

7) Att ha release-fest!
DET VAR JU SKITKUL!!!

8) Och jag tror det blir skitkul på bokmässan också! Ses vi där?

/ Johanna

Slutkorret

Jag vet inte HUR många gånger jag har läst den här boken, men alldeles nyss blev det nog sista gången på flera veckor. Ada mejlade oss slutkorret. Alltså sista sista SISTA versionen som ska skickas till tryck på tisdag.
I måndags gick vi igenom allt tillsammans, och sen har vi hörts via mejl om uppskattningsvis 150 ärenden av arten "vi stryker "om" i den här meningen", eller "ska vi säga ngt om syrran", eller "ska det vara kursiv här?". Stort och smått att okeja. Mejlrekord på en vecka tror jag. Och nu är det klart. Det var en enda fråga kvar att svara på som rörde sista kapitlet. Mitt svar på den blev "OK".

Jag scrollade igenom allting baklänges sen för omväxlings skull (eftersom jag börjat läsa det där sista kapitlet), och gladdes åt att jag fortfarande tycker vissa grejer är skitroliga - fortfarande pga de många många genomläsningarna - men orkade inte petläsa. Se inte det som en kritik av hur bra / dålig den är, utan ta det bara som en helt naturlig reaktion när man har jobbat med något i ett par år och läst och läst och läst. För hur många böcker läser man annars om FYRTIO gånger? Exakt. Jag kan själv bara komma på 7 andra jag gjort det med.

Iallafall, hoppas nu att nästa gång jag läser "Vi måste sluta ses på det här sättet" så är det som en riktig bok, inbunden och snygg. Även om jag är superless på den för tillfället så längtar jag som en galning efter just det ögonblicket. Och sen... så himla spänd på vad den får för mottagande! Och vad den kommer att hitta för läsare! Och om de kommer att gilla Hanna och Jens!! Det blir skitspännande, allting!

Tryck! Tryck!

/ Johanna

Sju timmar senare

Kanske att jag (och Johanna) alldeles nyss slog nytt personligt rekord i mötestid med bokförlag? Jag tror eventuellt det. De senaste sju timmarna har vi suttit tillsammans med vår redaktör Ada på Gilla Böckers kontor och gått igenom vårt manus, mening för mening, sida för sida. Alla 336 sidorna, från början till slut.

"På sidan 22, andra stycket, tre rader ner från blankraden? Där vill jag strycka ett "verkligen". Går alla med på det?"
"Sidan 46, sista meningen. Tycker ni att den ska vara kursiv eller inte?"
"Sidan 153, mitten av sidan, i dialogen mellan Jens och Oskar. Kan vi ändra "men" till "fast" där? Är alla okej med det?

Är så slut i huvudet nu att jag knappt minns vad jag heter.

Men vi hann färdigt!
Det blir bra!

Nästa vecka skickas boken till tryck.

/Lisa

Vi redigerar för fulla muggar

Just nu håller vi på att beta oss igenom sida för sida av manuset med Adas redigeringar. Hon har skrivit kommentarer / ändringsförslag / frågor om saker hon inte fattar i word-dokumentet, och sen mejlar hon sjok på 40-50 sidor åt gången till mig och Lisa.

Våran rutin då är att Lisa kör först och fixar till sina kapitel efter kommentarerna. Sparar ner ny version, skickar till mig.

Jag brukar få den fram emot lunch eller under eftermiddagen, oftast. Och då är jag oftast lite trött eller inne i något annat jag håller på med, så ärligt talat brukar jag tänka "men ååh, kommer det här nu, jobbigt...". Alltså det är inget emot texten, utan bara normal sinnesstämning för mig på eftermiddagen. Min bästa och mest koncentrerade skrivtid är morgon till lunch. Av den anledningen sätter jag sällan igång direkt jag får manuset av Lisa utan väntar till dagen efter. Stiger upp tidigt - vi snackar kring 6 eller 6.30 för sån är jag, godmorgon godmorgon! - och bara river av det. Hittills har det inte tagit längre än ett par timmar för det handlar inte om att skriva till nya kapitel utan mer om att fixa i de redan befintliga. Mejlar tillbaka till Ada och Lisa. Väntar på nytt sjok. Repeterar hela proceduren om och om igen.
Nu har vi nått sidan 180 ungefär. Drygt 100 kvar.

/ Johanna 

Dags för första omskrivningen

I onsdags hade vi manusmöte med vår förläggare Ada, och gick igenom övergripande grejer i handlingen i manuset inför en första omskrivning. Alltså inget språkpill ännu, bara ändringar i vad som faktiskt händer i boken. Hur karaktärerna är. Vad de gör. Och sådär.

Så himla roligt!

Att få sitta i flera timmar och nörda ner sig i berättelsen och bara: "Men vad skulle hända om vi ändrade den här lilla yttepyttedetaljen, och lät Hanna göra så här i början istället?" och diskutera saker som: "Hur mogen och genomtänkt ska Jens vara i den här lilla yttepyttesituationen - egentligen?"

Nu skriver vi om, första vändan.

Det blir inga gigantiska ändringar i handlingen, bara små justeringar hit och dit och fram och tillbaka för att hitta rätt. Men "bara små justeringar" innebär ändå en hel del pill. Den där yttepyttedetaljen vi bestämde oss för att ändra i början, till exempel? Den fick konsekvenser i massor av kapitel framåt.

Är inne på kapitel tretton nu, och jobbar fortfarande med efterdyningarna av yttepytteändringen.

Men!

Det känns kul. Det blir bra. Det händer att frågan dyker upp om det inte är skitjobbigt och tråkigt att hålla på att bearbeta sin text så här, men nä. Det här - justeringarna och omskrivningarna och pillet - det är min bästa fas av skrivandet. Mycket lättare och roligare än det där första jobbiga jävla utkastet.

Och också: Så himla tacksamt med ytterligare ett par ögon (Adas i det här fallet) som kan granska berättelsen och tycka till, tänka, föreslå och styra upp. (Och, så klart. Ge oss syltkakor och säga heja!, heja!)

Grupparbete i sin finaste form, verkligen.

/Lisa

Man måste sikta högt

Jag är ett stort fan av att bli så imponerad av andra skitbra böcker att jag blir BÅDE avundsjuk och sporrat inspirerad, så igår när jag läste John Greens "The fault in our stars" för cirka 3:e gången messade jag Lisa.

"Sen ska vi snärta till Hanna och Jens i mer Augustus Waters-style! Kommer bli skitbra!" 

Och hon svarade såklart:

"Ja-a! Det ska vi. Och ja-a! Det kommer det." 

Nu har vi ett mål.

Och har ni inte läst John Greens bok så har ni också ett mål. Den har precis kommit på svenska och heter då "Förr eller senare exploderar jag". Jag gillar varken den titeln eller den svenska framsidan, men strunt i det. Läs boken.

/ Johanna