Okej, vi andas ut

Efter epilogen var klar skickade vi in manuset till Ada, vår förläggare. Hon har redan läst de första 120 sidorna eller vad det nu låg på när vi fick kontrakt, men det har ju kommit till mycket sen. Omskrivet och nyskrivet. Och yes, vi var nervösa när vi skickade in. Man är ALLTID det. Tänk om hon skulle tycka att andra halvan - den hon inte läst ett ord av förut - var helt värdelös och inte alls matchade standarden på den första. Herregud så jobbigt det skulle bli då. Vilket mastodontarbete. Jag såg hela sommaren bara försvinna i omskrivningar och ångest och tidsbrist.

Men. Idag kom ett första sms med respons. Hon gillade det jättemycket.
Jättemycket!!
Sån enorm lättnad!

Nu ska det ju komma väldigt mycket mer respons än ett sms, men det var ändå så himla himla skönt att få det där första lilla. Jag har andats ut och känt mig glad hela eftermiddagen!

Inte för att boken därmed är perfekt och inte behöver ändringar, det behöver alla böcker, men bara att det inte kom ett sånt här sms "hörni, vi måste boka in hela dagen för vårt manusmöte. Vi har massor att prata om....".
Det hade varit lite jobbigt. "Lite."

/ Johanna

Om det här med sexscener

Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår 13.17:

Jag: "Här kommer ett nytt kapitel. Men jag vet inte - ska det vara mer sex, eller? Jag kanske fegar? Om du säger "mer" så skriver jag mer."

Johanna: "Mer, please!"


Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår klockan 16.12:

Jag: "Så - här kommer mer! Nu pallar jag inte mer hotness idag. Är helt slut."

Johanna: "Ännu mer, please! Nä, skämtar bara. Nu är hotnessen på en bra nivå."

Det är extra svårt det här, att skriva hångelscener/sexscener. Det tycker jag verkligen. Det är så lätt, så lätt att det blir dåligt/pinsamt/porrklyschigt/fel. Känns som att det räcker med ett dåligt ordval för att man ska halka direkt ner i träsket av dåliga sexskildringar i böcker (det finns ju så många!). Och där vill man ju helst undvika att hamna. Det är ju synd om läsaren måste ta sig igenom passagen med en skämskudde framför ögonen, menar jag. Och jag vet ju själv hur känslig jag är som läsare. En av tio sexskildringar kanske passerar mitt kritiska öga som okej. Resten - pinsamma, fel, jobbiga att läsa.

Och samtidigt... är det inte lite tråkigt och fegt att alltid ta den säkra vägen och klippa scenen vid sovrumströskeln och låta resten vara underförstått? Jo-oo! Det tycker jag faktiskt.

Önskar att det fanns ett facit på hur man gjorde. En sexskildringsmanual. "Studier visar att de här orden är okej. Men dessa bör du undvika."

För min del handlar det mycket om att stålsätta mig. Ta ett djupt andetag och ge mig in i det, väga varje ord på åtta hundra extra guldvågar och försöka och försöka och försöka tills det känns som om jag hittat rätt nivå.

Inte för fegt. Men inte för mycket.

Skitsvårt.

/Lisa

Förresten, en annan typ av eufori

Nämligen över det här med skrivbeting som vi kör med nu. Och framförallt att bli klar med dem. Wow!

Så här funkar arbetet: vi ses och detaljplanerar cirka 6 kapitel åt gången. 3 stycken / karaktär. Sen går man hem och skriver dessa. Mejlar över allt eftersom. Ses igen när alla 6 är skrivna.

För det första är det annorlunda för oss båda att ha så tydlig planering av vad som ska hända i varje kapitel. Vi brukar givetvis ha en övergripande plan när vi skriver själva, men den har aldrig varit så här uppstyrd eller i kapitelnivå. Den brukar vara flummigare...
Jag har verkligen fastnat för vårt nya sätt. Det är många som frågar om det inte är tråkigt och blir för kontrollerat att veta precis vad som ska hända, kreativiteten då?, men den finns ju i planeringsfasen. Vi bollar och hittar på och stryker och justerar. Efter det är det så himla skönt att sätta sig och "bara" ta sig från punkt A till B.

För det andra känns allt så greppbart. Det är mycket enklare att skriva ett kapitel, eller tre kapitel, än det är att skriva en hel bok. En sån är ju på riktigt skitjobbig. Och den är på kanske 200 sidor eller ännu mer. Guuud sååå låååångt. Jag som bara är på sidan 35 nu. Hur ska jag palla? Det här går aldrig. Den typen av tankar är oundvikliga. Men tre kapitel? Äh, det fixar jag. Det är ju inte SÅ långt.

För det tredje, alla dessa små stationer av att känna att man blir KLAR med något på vägen fram till sista sidan. Det är så skönt! Jag har aldrig tidigare "firat" småstoppen utan alltid bara matat på fram till slutet. Why? För det här är faktiskt en smart grej. Ni vet, som man alltid förespråkar i alla sammanhang - sätt upp små mål på vägen till det stora. Det är ju bara skitdumt att jag inte har gjort det förut! Jag har börjat på sidan 1 och då har mitt mål hela tiden varit att komma fram till sista sidan. Typ 10 månader senare. Ganska lång tid, ja. Ganska lätt att krokna, ja.
Idag blev jag färdig med jullovets skrivbeting. Även om jag givetvis vet att det är en massa kapitel kvar att skriva och att jag kommer att vilja skriva om de här redan imorgon, så känns det ändå så tillfredsställande. Nu kan jag bocka av detta. Easy peasy! Nu går vi vidare! Hej och hå! Japp, sann entusiasm.

Mina tips alltså: planera boken i kortare skrivbeting. Några kapitel i stöten. Fira när de här betingen är färdiga.
(Med fira menar jag inte nödvändigtvis att gå ut och dricka massa drinkar, men att tillåta sig att känna sig nöjd. Ta en paus en kväll eller en dag eller så. Samla kraft inför nästa sjok.)

/ Johanna

Liten tuva...

eller "en mening stjälper ofta stort lass".

När jag är ute i skolor får jag jämt den här frågan: vad gör du om du kör fast?
Svaret är att det inte handlar om OM utan NÄR för jag kör ju fast på regelbunden basis. Ibland dagligen, mer eller mindre.
I korthet beror det på 3 olika saker:
1) Jag har en dålig dag. Som när man tränar, ibland är man bara tung och seg utan "logisk" anledning.
2) Jag är ofokuserad. Bristande disciplin gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten. Jag duttar och kollar internet var 15:e minut. Gud, så jobbigt det är, och att det är så svårt att komma ur den loopen trots självinsikten.
3) Det har blivit fel i texten. Jag har trillat ur planeringen. Saker som inte alls borde hända har börjat hända.

Lösningen på problem 1 och 2 är att antingen ge upp eller försöka skärpa sig. Lösningen på 3:an är att gå tillbaka i texten och läsa för då upptäcker man var fallet kommer. Var skiter det sig?

Senast 3:an hände var i kapitel 19 i "Inte nu"-boken. Det handlade om en liten mening, och den gjorde att jag satt och suckade i två dagar över kapitel 21 som jag skulle baxa fram till en viss slutpunkt. Det gick tusan inte. Det kändes så fel.
Men det jobbiga är att punkterna 1-3 lätt flyter ihop så först tänkte jag ju bara att jag var okoncentrerad eller ur form, men när jag sovit på saken (mitt universalmedel för skrivarkriser btw, morgonen efter brukar allt ha fallit på plats) fattade jag plötsligt vad som skavde. Den där lilla grejen!

Som tur var så hade jag och Lisa en planerningsdag inbokad precis just då, så jag kunde ta upp meningen i hennes kapitel 19, och hur vi skulle kunna planera om efter den nya händelseutvecklingen där den försvann. Som tur var nr 2, så höll hon med om allt. (Det fina är att vi jämt håller med varandra om allt. Så himla smidigt!) Jag gick hem och skrev om i 19-21, och på tre seunder (läs: fem timmar) så var mitt kap 21 sen färdigt utan mankemang. Flyt!

/ Johanna

Vilken aktivitet!

På Inte nu-fronten så har denna dag inneburit:

1) insikt om att vintern kommer med becksvart mörker och det passade inte med våran planering. Gör om, gör rätt.

2) redigering och tillägg i mitt kapitel som skrevs igår

3) redigering och tillägg i Lisas senaste kapitel

4) skaparkris (och den var det inget verkligt fog för måste ju tilläggas, bara en fas)

5) nya tag!

6) nytt kapitel från mig.

PUH! Man blir väldigt trött i huvudet av att sitta och tänka och skriva en hel dag. Men himla fiffigt att vara två pers som skriver ihop. Fiffigt när man ska lösa saker som i punkt 1 och 4. Hade blivit skittrött av dem annars. Nu är jag bara normalt trött, på ett bättre sätt.
Over and out.

/ Johanna

Rapport från en dålig dag

För fem dagar sedan stod jag på vår skrivkurs och sa med min strängaste stämma att "ALLA har dåliga dagar när de skriver. ALLA kör fast ibland. ALLA tänker att det de skriver blir skit, och får impulsen att slänga allt lite då och då. Men GÖR INTE DET! Det är bara en FAS. Okej? Okej."

Himla klokt sagt av mig.

Little did I know, however, att jag själv skulle vara där bara några dagar senare, med fingret hotfullt svävande ovanför deleteknappen. Men det skulle jag så klart.

Nyss mejlade jag Johanna i panik och sa att det var kört. Det blev ingen gemensam bok, tyvärr.

"Varför inte?" frågade sig säkert Johanna då.
"FÖR ATT PRECIS ALLT JAG SKRIVER SUGER", var mitt muntra svar.


(Roligt det här med att skriva bok! Nästan jämt.)

Himla tur för mig då att jag just i den här skrivprocessen har någon att mejla till i panik, som svarar på cirka två minuter. Sluta nu. Ta en promenad. Det är en fas. Allt blir bra.

Kan inte nog poängtera hur mycket jag gillar just den aspekten av att skriva bok ihop.

Det bästa sedan skivat bröd, minst.

/Lisa