Sju timmar senare

Kanske att jag (och Johanna) alldeles nyss slog nytt personligt rekord i mötestid med bokförlag? Jag tror eventuellt det. De senaste sju timmarna har vi suttit tillsammans med vår redaktör Ada på Gilla Böckers kontor och gått igenom vårt manus, mening för mening, sida för sida. Alla 336 sidorna, från början till slut.

"På sidan 22, andra stycket, tre rader ner från blankraden? Där vill jag strycka ett "verkligen". Går alla med på det?"
"Sidan 46, sista meningen. Tycker ni att den ska vara kursiv eller inte?"
"Sidan 153, mitten av sidan, i dialogen mellan Jens och Oskar. Kan vi ändra "men" till "fast" där? Är alla okej med det?

Är så slut i huvudet nu att jag knappt minns vad jag heter.

Men vi hann färdigt!
Det blir bra!

Nästa vecka skickas boken till tryck.

/Lisa

Nya pressbilder!

För några veckor sen åkte Lisa och jag till varsin MakeUpStore i stan kl 12, satt där i en timme och blev sminkade, och sen åkte vi till Liljeholmen och mötte upp fotografen Petter Cohen. Sen log vi i olika miljöer och i olika outfits i tre timmar.
3.
Three.
Trois.
Jag var helt slut efteråt. Låter det lite överdrivet? Jag vet, men gud vad det tar på krafterna att hålla ner hakan och vrida ansiktet lite åt höger och sen le le le.
Men så här snygga blev vi!

Det här är våra nya pressbilder. Fritt fram att använda dem om ni vill skriva om vår bok eller oss. Ange fotograf Petter Cohen. De kommer givetvis att finnas i olika format och allt sånt fiffigt på Gillas sida sen. Vi har även enskilda foton som kommer upp så småningom. Smize!

Fäääääärdig!

Gissa vem som just skickade sitt ALLRA SISTA KAPITEL i detta manus till sin medförfattare, då? Gissa det, gissa det, GISSA DET?!?

Svar: JAG!!!

(Ja, det var skissartat, och ja, jag kommer vilja skriva om det imorgon, men tyst nu.)

JAG ÄR KLAR!

Nu ska jag ev dricka skumpa med mig själv.

/ Lisa

Slutet i sikte

Idag har vi träffats och planerat nya kapitel, jag och Johanna. Vårt näst sista sånt möte. HÖRDE NI?!? Vi är snart klara! (Med första utkastet, då. Naturligtvis.) Så himla underlig känsla ändå.

"Jag blir lika förvånad varje gång jag skriver en bok", sa Johanna. "Varje gång tänker jag att jag aaaaldrig kommer att få ihop det. Och sedan, helt plötsligt, så bara: Men!?! Nu är jag ju nästan klar!?! Jag ser slutet!"

Rätt konstigt egentligen. Vi har ju vetat hur själva historien ska sluta i en evighet. Ändå känner jag också precis som Johanna när jag inser att vi faktiskt snart är där - helt överrumplad. Det gick! Vem kunde ana?

Jag känner mig 1. Nöjd och 2. Redan vemodig över detta. Okej att vi har hundra år av omskrivningar och redigeringar och sånt kvar sen (utöver slutet då, som alltså inte finns ännu, även om jag verkligen tar ut segern i förskott, som ni ser). Men sen, då? Är det slut sen? SKA JAG BEHÖVA KLARA MIG SJÄLV?!?

Verkar tråkigt.

/Lisa