Vi redigerar för fulla muggar

Just nu håller vi på att beta oss igenom sida för sida av manuset med Adas redigeringar. Hon har skrivit kommentarer / ändringsförslag / frågor om saker hon inte fattar i word-dokumentet, och sen mejlar hon sjok på 40-50 sidor åt gången till mig och Lisa.

Våran rutin då är att Lisa kör först och fixar till sina kapitel efter kommentarerna. Sparar ner ny version, skickar till mig.

Jag brukar få den fram emot lunch eller under eftermiddagen, oftast. Och då är jag oftast lite trött eller inne i något annat jag håller på med, så ärligt talat brukar jag tänka "men ååh, kommer det här nu, jobbigt...". Alltså det är inget emot texten, utan bara normal sinnesstämning för mig på eftermiddagen. Min bästa och mest koncentrerade skrivtid är morgon till lunch. Av den anledningen sätter jag sällan igång direkt jag får manuset av Lisa utan väntar till dagen efter. Stiger upp tidigt - vi snackar kring 6 eller 6.30 för sån är jag, godmorgon godmorgon! - och bara river av det. Hittills har det inte tagit längre än ett par timmar för det handlar inte om att skriva till nya kapitel utan mer om att fixa i de redan befintliga. Mejlar tillbaka till Ada och Lisa. Väntar på nytt sjok. Repeterar hela proceduren om och om igen.
Nu har vi nått sidan 180 ungefär. Drygt 100 kvar.

/ Johanna 

Förresten, en annan typ av eufori

Nämligen över det här med skrivbeting som vi kör med nu. Och framförallt att bli klar med dem. Wow!

Så här funkar arbetet: vi ses och detaljplanerar cirka 6 kapitel åt gången. 3 stycken / karaktär. Sen går man hem och skriver dessa. Mejlar över allt eftersom. Ses igen när alla 6 är skrivna.

För det första är det annorlunda för oss båda att ha så tydlig planering av vad som ska hända i varje kapitel. Vi brukar givetvis ha en övergripande plan när vi skriver själva, men den har aldrig varit så här uppstyrd eller i kapitelnivå. Den brukar vara flummigare...
Jag har verkligen fastnat för vårt nya sätt. Det är många som frågar om det inte är tråkigt och blir för kontrollerat att veta precis vad som ska hända, kreativiteten då?, men den finns ju i planeringsfasen. Vi bollar och hittar på och stryker och justerar. Efter det är det så himla skönt att sätta sig och "bara" ta sig från punkt A till B.

För det andra känns allt så greppbart. Det är mycket enklare att skriva ett kapitel, eller tre kapitel, än det är att skriva en hel bok. En sån är ju på riktigt skitjobbig. Och den är på kanske 200 sidor eller ännu mer. Guuud sååå låååångt. Jag som bara är på sidan 35 nu. Hur ska jag palla? Det här går aldrig. Den typen av tankar är oundvikliga. Men tre kapitel? Äh, det fixar jag. Det är ju inte SÅ långt.

För det tredje, alla dessa små stationer av att känna att man blir KLAR med något på vägen fram till sista sidan. Det är så skönt! Jag har aldrig tidigare "firat" småstoppen utan alltid bara matat på fram till slutet. Why? För det här är faktiskt en smart grej. Ni vet, som man alltid förespråkar i alla sammanhang - sätt upp små mål på vägen till det stora. Det är ju bara skitdumt att jag inte har gjort det förut! Jag har börjat på sidan 1 och då har mitt mål hela tiden varit att komma fram till sista sidan. Typ 10 månader senare. Ganska lång tid, ja. Ganska lätt att krokna, ja.
Idag blev jag färdig med jullovets skrivbeting. Även om jag givetvis vet att det är en massa kapitel kvar att skriva och att jag kommer att vilja skriva om de här redan imorgon, så känns det ändå så tillfredsställande. Nu kan jag bocka av detta. Easy peasy! Nu går vi vidare! Hej och hå! Japp, sann entusiasm.

Mina tips alltså: planera boken i kortare skrivbeting. Några kapitel i stöten. Fira när de här betingen är färdiga.
(Med fira menar jag inte nödvändigtvis att gå ut och dricka massa drinkar, men att tillåta sig att känna sig nöjd. Ta en paus en kväll eller en dag eller så. Samla kraft inför nästa sjok.)

/ Johanna