Vi redigerar för fulla muggar

Just nu håller vi på att beta oss igenom sida för sida av manuset med Adas redigeringar. Hon har skrivit kommentarer / ändringsförslag / frågor om saker hon inte fattar i word-dokumentet, och sen mejlar hon sjok på 40-50 sidor åt gången till mig och Lisa.

Våran rutin då är att Lisa kör först och fixar till sina kapitel efter kommentarerna. Sparar ner ny version, skickar till mig.

Jag brukar få den fram emot lunch eller under eftermiddagen, oftast. Och då är jag oftast lite trött eller inne i något annat jag håller på med, så ärligt talat brukar jag tänka "men ååh, kommer det här nu, jobbigt...". Alltså det är inget emot texten, utan bara normal sinnesstämning för mig på eftermiddagen. Min bästa och mest koncentrerade skrivtid är morgon till lunch. Av den anledningen sätter jag sällan igång direkt jag får manuset av Lisa utan väntar till dagen efter. Stiger upp tidigt - vi snackar kring 6 eller 6.30 för sån är jag, godmorgon godmorgon! - och bara river av det. Hittills har det inte tagit längre än ett par timmar för det handlar inte om att skriva till nya kapitel utan mer om att fixa i de redan befintliga. Mejlar tillbaka till Ada och Lisa. Väntar på nytt sjok. Repeterar hela proceduren om och om igen.
Nu har vi nått sidan 180 ungefär. Drygt 100 kvar.

/ Johanna 

Förresten, en annan typ av eufori

Nämligen över det här med skrivbeting som vi kör med nu. Och framförallt att bli klar med dem. Wow!

Så här funkar arbetet: vi ses och detaljplanerar cirka 6 kapitel åt gången. 3 stycken / karaktär. Sen går man hem och skriver dessa. Mejlar över allt eftersom. Ses igen när alla 6 är skrivna.

För det första är det annorlunda för oss båda att ha så tydlig planering av vad som ska hända i varje kapitel. Vi brukar givetvis ha en övergripande plan när vi skriver själva, men den har aldrig varit så här uppstyrd eller i kapitelnivå. Den brukar vara flummigare...
Jag har verkligen fastnat för vårt nya sätt. Det är många som frågar om det inte är tråkigt och blir för kontrollerat att veta precis vad som ska hända, kreativiteten då?, men den finns ju i planeringsfasen. Vi bollar och hittar på och stryker och justerar. Efter det är det så himla skönt att sätta sig och "bara" ta sig från punkt A till B.

För det andra känns allt så greppbart. Det är mycket enklare att skriva ett kapitel, eller tre kapitel, än det är att skriva en hel bok. En sån är ju på riktigt skitjobbig. Och den är på kanske 200 sidor eller ännu mer. Guuud sååå låååångt. Jag som bara är på sidan 35 nu. Hur ska jag palla? Det här går aldrig. Den typen av tankar är oundvikliga. Men tre kapitel? Äh, det fixar jag. Det är ju inte SÅ långt.

För det tredje, alla dessa små stationer av att känna att man blir KLAR med något på vägen fram till sista sidan. Det är så skönt! Jag har aldrig tidigare "firat" småstoppen utan alltid bara matat på fram till slutet. Why? För det här är faktiskt en smart grej. Ni vet, som man alltid förespråkar i alla sammanhang - sätt upp små mål på vägen till det stora. Det är ju bara skitdumt att jag inte har gjort det förut! Jag har börjat på sidan 1 och då har mitt mål hela tiden varit att komma fram till sista sidan. Typ 10 månader senare. Ganska lång tid, ja. Ganska lätt att krokna, ja.
Idag blev jag färdig med jullovets skrivbeting. Även om jag givetvis vet att det är en massa kapitel kvar att skriva och att jag kommer att vilja skriva om de här redan imorgon, så känns det ändå så tillfredsställande. Nu kan jag bocka av detta. Easy peasy! Nu går vi vidare! Hej och hå! Japp, sann entusiasm.

Mina tips alltså: planera boken i kortare skrivbeting. Några kapitel i stöten. Fira när de här betingen är färdiga.
(Med fira menar jag inte nödvändigtvis att gå ut och dricka massa drinkar, men att tillåta sig att känna sig nöjd. Ta en paus en kväll eller en dag eller så. Samla kraft inför nästa sjok.)

/ Johanna

Med vänlig hälsning Euforisk

Alltså, så KUL som jag har haft med det här manuset idag? Tror nästan aldrig det har hänt mig när jag skrivit bok innan. Och definitivt inte i mitten av en bok, den svåra, förhatliga mitten, där glädjen över att precis ha börjat på ett nytt projekt för länge sedan har gått över och allt har blivit... jamen, segare, svårare.

Mitten tycker jag är det allra svåraste i en bok.

Vanligtvis.

Men idag?

Alltså, jag är helt euforisk. SÅ HIMLA ROLIGT! SÅ HIMLA LÄTT! Det kanske är den långa julledigheten från datorn, att jag liksom längtat till kontoret för att få skriva eller nåt, för det här är inte normalt, jag tycker aldrig så här. Jag börjar ju spotta och fräsa så fort en författare nämner något om "flow" eller så, för jag blir så himla provocerad (läs: avundsjuk)?

Eller så är det boken. Eller skrivsättet.

För är det inte lite, lite roligare att skriva den här boken än alla andra man har skrivit, så säg?

JOHANNA, visst, visst?

/Lisa

Liten tuva...

eller "en mening stjälper ofta stort lass".

När jag är ute i skolor får jag jämt den här frågan: vad gör du om du kör fast?
Svaret är att det inte handlar om OM utan NÄR för jag kör ju fast på regelbunden basis. Ibland dagligen, mer eller mindre.
I korthet beror det på 3 olika saker:
1) Jag har en dålig dag. Som när man tränar, ibland är man bara tung och seg utan "logisk" anledning.
2) Jag är ofokuserad. Bristande disciplin gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten. Jag duttar och kollar internet var 15:e minut. Gud, så jobbigt det är, och att det är så svårt att komma ur den loopen trots självinsikten.
3) Det har blivit fel i texten. Jag har trillat ur planeringen. Saker som inte alls borde hända har börjat hända.

Lösningen på problem 1 och 2 är att antingen ge upp eller försöka skärpa sig. Lösningen på 3:an är att gå tillbaka i texten och läsa för då upptäcker man var fallet kommer. Var skiter det sig?

Senast 3:an hände var i kapitel 19 i "Inte nu"-boken. Det handlade om en liten mening, och den gjorde att jag satt och suckade i två dagar över kapitel 21 som jag skulle baxa fram till en viss slutpunkt. Det gick tusan inte. Det kändes så fel.
Men det jobbiga är att punkterna 1-3 lätt flyter ihop så först tänkte jag ju bara att jag var okoncentrerad eller ur form, men när jag sovit på saken (mitt universalmedel för skrivarkriser btw, morgonen efter brukar allt ha fallit på plats) fattade jag plötsligt vad som skavde. Den där lilla grejen!

Som tur var så hade jag och Lisa en planerningsdag inbokad precis just då, så jag kunde ta upp meningen i hennes kapitel 19, och hur vi skulle kunna planera om efter den nya händelseutvecklingen där den försvann. Som tur var nr 2, så höll hon med om allt. (Det fina är att vi jämt håller med varandra om allt. Så himla smidigt!) Jag gick hem och skrev om i 19-21, och på tre seunder (läs: fem timmar) så var mitt kap 21 sen färdigt utan mankemang. Flyt!

/ Johanna