Slutet i sikte

Idag har vi träffats och planerat nya kapitel, jag och Johanna. Vårt näst sista sånt möte. HÖRDE NI?!? Vi är snart klara! (Med första utkastet, då. Naturligtvis.) Så himla underlig känsla ändå.

"Jag blir lika förvånad varje gång jag skriver en bok", sa Johanna. "Varje gång tänker jag att jag aaaaldrig kommer att få ihop det. Och sedan, helt plötsligt, så bara: Men!?! Nu är jag ju nästan klar!?! Jag ser slutet!"

Rätt konstigt egentligen. Vi har ju vetat hur själva historien ska sluta i en evighet. Ändå känner jag också precis som Johanna när jag inser att vi faktiskt snart är där - helt överrumplad. Det gick! Vem kunde ana?

Jag känner mig 1. Nöjd och 2. Redan vemodig över detta. Okej att vi har hundra år av omskrivningar och redigeringar och sånt kvar sen (utöver slutet då, som alltså inte finns ännu, även om jag verkligen tar ut segern i förskott, som ni ser). Men sen, då? Är det slut sen? SKA JAG BEHÖVA KLARA MIG SJÄLV?!?

Verkar tråkigt.

/Lisa

Igång på allvar

Ni skulle sett Johannas min idag när vi satt och planerade nya kapitel och jag kläckte ur mig att "Nu! Nu känns det som om vi verkligen kommit igång med den här boken."

Nu?!? sa inte Johanna då, men hon tänkte det. 238 sidor in i manuset, och mer än ett år efter vi började skriva?!? Hur trögstartad är du?!?

Men alltså, jag menade inte så. Inte riktigt så i alla fall. Jag menade mer: Nu flyter det på ännu lättare än innan. Nu har vi lärt känna Jens och Hanna som vi skriver om, och behöver inte uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska säga eller göra något, nu vet vi ju hur de är, hur de pratar, hur de beter sig. Och det märks inte bara när vi skriver, det märks när vi pratar med varann också. Som om Hanna och Jens vore våra verkliga kompisar, som bara just nu råkar befinna sig någon annanstans än vid vårt fikabord. "Hanna hade verkligen en tuff dag igår. Stackarn." Eller som att de var våra egna barn, typ. "Men å, säg inte så om Jens! Han skulle aldrig..."

Det är roligt. Och jag har redan börjat få separationsångest. Kommer sakna att få hänga med dessa två personer sen när boken är färdig.

/Lisa

Vilken aktivitet!

På Inte nu-fronten så har denna dag inneburit:

1) insikt om att vintern kommer med becksvart mörker och det passade inte med våran planering. Gör om, gör rätt.

2) redigering och tillägg i mitt kapitel som skrevs igår

3) redigering och tillägg i Lisas senaste kapitel

4) skaparkris (och den var det inget verkligt fog för måste ju tilläggas, bara en fas)

5) nya tag!

6) nytt kapitel från mig.

PUH! Man blir väldigt trött i huvudet av att sitta och tänka och skriva en hel dag. Men himla fiffigt att vara två pers som skriver ihop. Fiffigt när man ska lösa saker som i punkt 1 och 4. Hade blivit skittrött av dem annars. Nu är jag bara normalt trött, på ett bättre sätt.
Over and out.

/ Johanna