Skrivkursa = somna 21.00 senast

Men ATT man kan bli trött av att skrivkursa en helg. Var fullkomligt slut igårkväll när jag kom hem, och mitt i Babel var jag tvungen att ge upp och gå och lägga mig. Orkade inte ens se färdigt hur det gick för Jonas Hassen-Khemiri. Då är man t-r-ö-t-t.

Tusen tack för en jättetrevlig helg, skrivkursdeltagare, och hoppas ni känner er inspirerade och peppade också, utöver trötta!

/ Johanna

Skrivkurs för ungdomar

Vi har smugit upp info kring vårens skrivkurs för ungdomar under fliken "Våra skrivkurser" här ovanför, men för att ingen ska missa så upprepar jag här. Tipsa gärna, så klart! Det kommer att bli roligt!

/Lisa

Skrivkurs för ungdomar
27-28 april, 2013

Vem kan gå den här kursen?

Alla som är mellan 14-18 år, och gillar att skriva är välkomna. Svårare än så är det inte. 

Vad ska det handla om? 

Hur kan man hitta sina idéer? Hur börjar man?

När man har fått en bra idé, vad gör man då? Hur hittar man på en huvudperson, och får den personen att kännas trovärdig? Hur bygger man upp en historia med början, mitt och slut? Hur skriver man dialog? Hur skapar man spänning? Hur får man läsaren att vilja läsa vidare?

Måste man läsa högt?

Det blir massor av korta skrivövningar som blandas med teori och diskussioner, och vi ger alla råd och tips vi kan under tiden. Och det blir INTE en massa läskig högläsning av det man har skrivit inför hela gruppen, så var inte nervösa för det.

Måste man förbereda sig?
Nej! Man behöver inte ha skrivit något innan som man ska ta med sig, utan vi gör allt på plats under kursen.

Den här helgen är tänkt som en rolig skrivverkstad, där du får träffa andra som också gillar att skriva, och öva på olika skrivmoment. Förhoppningsvis går du ifrån kursen och är superpeppad, och vill kasta dig hem till datorn för att skriva ännu mer.

Var är kursen, och vad kostar den?

Tiden är kl 10 - 16 båda dagarna, och kurslokalen ligger i Sickla, Nacka, 5 min med buss från Slussen.
Det kostar 1000 kronor att delta.

Hur anmäler man sig?

Om du vill anmäla dig så mejlar du mejlaintenu@gmail.com för mer info om hur det går till.

Helgens skrivkursinfo

Håller nu tummarna för att alla som ska gå nybörjarskrivkurs i helgen har fått sina infomejl. Satt med dem i fredags och lördags, ackompanjerad av jobbig huvudvärk båda dagarna, så även en som skulle gå fortsättningskursen senare i vår blev välkomnad. Det må ju vara, men hoppas jag inte missat någon annan? I såna fall, hojta till!

/ Johanna 

Fäääääärdig!

Gissa vem som just skickade sitt ALLRA SISTA KAPITEL i detta manus till sin medförfattare, då? Gissa det, gissa det, GISSA DET?!?

Svar: JAG!!!

(Ja, det var skissartat, och ja, jag kommer vilja skriva om det imorgon, men tyst nu.)

JAG ÄR KLAR!

Nu ska jag ev dricka skumpa med mig själv.

/ Lisa

The end, nästan, på väg iallafall

Idag ska vi planera slutet på boken. 

IDAG SKA VI PLANERA SLUTET PÅ BOKEN! 

Var tvungen att skriva det två gånger för att det är så ... otroligt? Japp! TJOHO! 

Ska nu bara skriva sista snutten på mitt sista kapitel inför den här vändan så det är fixat innan vårt planeringsmöte. 

/ Johanna 

Några platser kvar på nybörjarskrivkursen den 23-24 mars!

Vi har fått ett par återbud, så är du intresserad av en helgkurs för vuxna nybörjare? Jag vet en jättebra! Kolla här bara. Pepp, inspiration och kunskap om hur man fortsätter sen på egen hand utlovas. Plus godis och skratt, för det blir det alltid. Brukar bli så himla bra helger, det där faktiskt. Vi ses? Ja!

Slutet i sikte

Idag har vi träffats och planerat nya kapitel, jag och Johanna. Vårt näst sista sånt möte. HÖRDE NI?!? Vi är snart klara! (Med första utkastet, då. Naturligtvis.) Så himla underlig känsla ändå.

"Jag blir lika förvånad varje gång jag skriver en bok", sa Johanna. "Varje gång tänker jag att jag aaaaldrig kommer att få ihop det. Och sedan, helt plötsligt, så bara: Men!?! Nu är jag ju nästan klar!?! Jag ser slutet!"

Rätt konstigt egentligen. Vi har ju vetat hur själva historien ska sluta i en evighet. Ändå känner jag också precis som Johanna när jag inser att vi faktiskt snart är där - helt överrumplad. Det gick! Vem kunde ana?

Jag känner mig 1. Nöjd och 2. Redan vemodig över detta. Okej att vi har hundra år av omskrivningar och redigeringar och sånt kvar sen (utöver slutet då, som alltså inte finns ännu, även om jag verkligen tar ut segern i förskott, som ni ser). Men sen, då? Är det slut sen? SKA JAG BEHÖVA KLARA MIG SJÄLV?!?

Verkar tråkigt.

/Lisa

Imorgon? Luuugnt!

Mejlade nyss ett nytt kapitel till Lisa. Jag ligger ett efter så jag väntade att det skulle tjonga in nytt från henne inom 5 min som det brukar. (Sjukt irriterande är det ju.)

Jag gick och tog en kopp te. Kollade twitter. Bla bla. 10 min gick. Inget hände. Mejlade henne "Hallå?! Vad gör du?? När kommer det?".
Hon: "Förhoppningsvis imorgon."

Gud. Så. Skönt.
Jag är Dagens Författare.

Tar en påtår på det.

/ Johanna 

Man måste sikta högt

Jag är ett stort fan av att bli så imponerad av andra skitbra böcker att jag blir BÅDE avundsjuk och sporrat inspirerad, så igår när jag läste John Greens "The fault in our stars" för cirka 3:e gången messade jag Lisa.

"Sen ska vi snärta till Hanna och Jens i mer Augustus Waters-style! Kommer bli skitbra!" 

Och hon svarade såklart:

"Ja-a! Det ska vi. Och ja-a! Det kommer det." 

Nu har vi ett mål.

Och har ni inte läst John Greens bok så har ni också ett mål. Den har precis kommit på svenska och heter då "Förr eller senare exploderar jag". Jag gillar varken den titeln eller den svenska framsidan, men strunt i det. Läs boken.

/ Johanna 

Igång på allvar

Ni skulle sett Johannas min idag när vi satt och planerade nya kapitel och jag kläckte ur mig att "Nu! Nu känns det som om vi verkligen kommit igång med den här boken."

Nu?!? sa inte Johanna då, men hon tänkte det. 238 sidor in i manuset, och mer än ett år efter vi började skriva?!? Hur trögstartad är du?!?

Men alltså, jag menade inte så. Inte riktigt så i alla fall. Jag menade mer: Nu flyter det på ännu lättare än innan. Nu har vi lärt känna Jens och Hanna som vi skriver om, och behöver inte uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska säga eller göra något, nu vet vi ju hur de är, hur de pratar, hur de beter sig. Och det märks inte bara när vi skriver, det märks när vi pratar med varann också. Som om Hanna och Jens vore våra verkliga kompisar, som bara just nu råkar befinna sig någon annanstans än vid vårt fikabord. "Hanna hade verkligen en tuff dag igår. Stackarn." Eller som att de var våra egna barn, typ. "Men å, säg inte så om Jens! Han skulle aldrig..."

Det är roligt. Och jag har redan börjat få separationsångest. Kommer sakna att få hänga med dessa två personer sen när boken är färdig.

/Lisa